Kategoriarkiv: Från stad till land

Nu lämnar vi 2016 bakom oss och går med tillförsikt in i 2017

En hel del har hänt hos Fru Gran under 2016. Parallellt med att gästhuset blev ombyggt till B&B så har observationerna av gårdens förutsättningar varit det viktigaste vi har ägnat oss åt. Observationerna ligger nu till grund för den design av gården som vi håller på med. Bit för bit håller planerna på att ta form. Vi återkommer inom kort om det.

Under året som gick skaffade vi ankor och grisar. Det har varit roligt att se gården börja befolkas av djur. I år kommer fler. Allra först, i andra halvan av mars, kommer en liten valp 😀 Jag som har längtat efter en hund i princip sedan jag kunde säga ordet hund ser verkligen fram emot att få en ny familjemedlem. Maken gillar också hundar men är inte riktigt lika angelägen som jag. Det blir en Svensk lapphund och tanken är att den ska vara med oss hela dagarna och hjälpa till med det en hund kan hjälpa till med, framför allt valla djuren. Framåt försommaren hoppas vi att vi ska få tag i ett par fjällkor eller fjällnära kor och sedan några får. Kanske blir det också höns, om vi hinner bygga ett hönshus.

Dessutom kommer vi att bygga växthus, anlägga odlingar för ett andelsjordbruk , stå värdar för en skogsträdgårdskurs, anlägga en lite större skogsträdgård än den lilla som vi påbörjade hösten 2015, ansöka till kommunen om rotzon som rening av vårt avloppsvatten (både gråvatten och svartvatten), ta emot många gäster i vårt fina B&B, hugga ned träd för att öppna upp för framtida odlingar, fortsätta utveckla samarbetet med Högsåsenföreningen och andra entreprenörer, utöka bigården, ta morgondopp i Narven och njuta av tystnaden i Tiveden.

Här följer en bildkavalkad över året som gick hos Fru Gran.

 

Att leva i och med naturen…

…har sina sidor. Igår blev inte mycket som planerat. Vi blev avbrutna för att ta hand om en bisvärm. När vi flyttade vårt enda bisamhälle från stora staden till lilla gården för en dryg vecka sedan visste vi att bina planerade att svärma för att dela samhället eftersom de hade byggt drottningceller. Därför delade Ruben på samhället dagen efter att de kommit på plats och delningen verkar ha gått bra. Det är full fart i den nya kupan.

Det vi inte hade räknat med var att det ursprungliga samhället fortfarande tyckte att de var lite trångbodda och önskade svärma trots delning och trots att de fått extra ramar i kupan. Mitt på dagen igår när jag precis var klar med att sätta upp spaljé och plantera luffaplantor (”tvättsvampsgurka”) så hörde jag hur hela ladugården vibrerade av alla bin. Jag gick och tittade på kupan och det var ett fasligt liv framför den. Jag hämtade Ruben och frågade vad som var i görningen. Han misstänkte att det var en svärm på gång. Efter en stund hade de flyttat sig en bit från kupan mot en träddunge. Det öronbedövande surret fortsatte och så småningom började de slå sig ned på en rönngren bara två meter upp, på perfekt nedplockningsavstånd. Det blev fler och fler på grenen som tyngdes ned allt mer och färre och färre som surrade i luften.

DSC03583

DSC03585

Dags för förberedelser för att fånga in svärmen – fram med en ny kupa med få ramar i så att de skulle få plats. På med ”rymddräkten” och iväg in i träddungen. Med en sekatör klippte Ruben av grenen som svärmen hängde på. Med ett hastigt ryck åkte i stort sett hela svärmen ned i  kupan.

DSC03588

DSC03591

DSC03592

Ett gäng bin hade satt sig på stammen och efter en stund började de promenera ned mot kupan. Det var ett tydligt tecken på att drottningen verkligen hade hamnat i kupan. Vi väntade en timme eller så och sedan på med locket och så satte vi kupan på plats.

DSC03603

DSC03605

DSC03613

DSC03617

Det var en så häftig upplevelse att få ta del av hela den här processen – allt från detta öronbedövande surr och ett sammelsurium av bin i luften till att de snällt vandrade ned i kupan som om de vore dresserade. Naturen är förunderlig och det är fantastiskt att få studera den på nära håll även om dagens planerade arbetsinsats inte blir som man har tänkt sig.

Förra sommaren bestämde vi oss…

… att det var dags att flytta ut på landet efter många år i storstan. Längtan efter naturen, lugnet och tystnaden hade funnits där i ganska många år men nu hade andra anledningar också tillkommit – oro över klimatförändringar, ekonomiska kriser och hotande framtida energibrist.

Många och långa var förberedelserna – sälja lägenhet, hitta hyresrätt att bo i under tiden vi letade gård, hitta en lämplig gård med ”alla rätt” på vår önskelista. Att luskamma Hemnet på gårdar är ingen småsak man gör på en kafferast. Många timmar med värkande nacke och svidande ögon blev det för att hitta drömgården. Aspekter som läge, odlingszon, närhet till tågstation, åt vilket håll marken sluttar, markareal, jordmån, tillräckligt avstånd från stora kraftledningar och så vidare skulle vägas in liksom pris förstås!

Vi var med i budgivningsprocessen på två gårdar. Den första gick vi miste om för att säljaren redan hade bestämt sig för att sälja till en granne som ville stycka av skogen och den andra drog vi oss ur för att vi insåg att marken kanske skulle komma att bli vattensjuk med framtida förväntade väderförändringar. Suck! Det kändes svårt att hitta det vi sökte.

En kall och blåsig söndag tidigt i juni skulle vi titta på tre gårdar i området mellan Vänern och Vättern. Ingen av de två första gårdarna tilltalade oss och vi kände oss lite nedstämda och ville bara åka hem när vi skulle åka till den tredje. Men vi hade ju bestämt med säljarna att titta på Stora Sörby Gård så vi åkte ändå trots att gården inte hade många rätt enligt vår önskelista.

Väl på plats föll vi pladask – vi blev båda helt förälskade i platsen! Det är lite svårt att sätta fingret på vad det var men det bara kändes rätt trots att marken sluttade åt fel håll, arealen var för liten, jorden inte verkade särskilt bördig och dessutom låg gården i en högre odlingszon än vi hade tänkt. Många ”fel” men ändå så rätt. Vi synade gården i sömmarna i kanske två timmar och säljarna tog sig tålmodigt tid att svara på alla våra frågor om gården, bygden och förutsättningar för samarbete. Vi var så glada att mäklaren inte hade tid att visa oss gården den här söndagen så att vi fick möjlighet att träffa säljarna istället.

Efter visningen hade vi fått ny energi och ville se oss om lite i området. Säljarna hade rekommenderat oss att åka till Unden, en sjö i närheten som tydligen ska ha fantastiskt klart och fint vatten. Vi åkte iväg för att utforska men hade en liten klump i magen av oro att gården kanske skulle säljas till någon annan. Jag läste kartan och så körde vi vilse. Vi hamnade på någons gårdsplan! Oooops! Jag som tycker att jag är så bra på kartor och riktningar… Precis när vi skulle vända om såg vi att det var en liten vävstuga vi kommit till och att butiken var öppen så vi tänkte: ”Tja, vi kan väl titta in när vi ändå är här”. Väl inne i butiken började vi berätta för väverskan om vår känsla för Stora Sörby Gård och att vi var rädda att inte få köpa den. Den trevliga damen berättade om hur det hade gått till när hon flyttade från Storstockholm till sin gård i norra Tivedsskogarna för 25 år sedan och hur hon hade bestämt sig på stående fot. Och så spände hon ögonen i oss och sa: ”Åk tillbaka och säg som det är – att ni vill köpa gården!” Väl ute i bilen igen tittade vi på varandra och sa ”Ska vi?” ”Ja, det ska vi!” Sagt och gjort åkte vi tillbaka, utan att köra vilse, och stod stammande på brotrappan och berättade för säljarna att vi inte riktigt visste vad vi skulle säga men att vi ville köpa gården. De verkade glada för det men samtidigt coola och tyckte att vi alla skulle sova på saken och att vi skulle lämna ett bud via mäklaren dagen efter så att allt ändå skulle gå den rätta vägen.

Dagen efter lämnade vi ett bud på strax över utgångspris till mäklaren som säljarna accepterade samma dag och vi skulle skriva kontrakt fredag samma vecka. Natten till onsdag kom verkligheten ikapp mig. Att köpa en gård på känsla verkar ju inte särskilt moget eller smart och jag drömde att vi satt tillsammans med säljarna och jag uttryckte min undran om hur vi skulle kunna hitta något att leva av på gården och i drömmen så sa jag till säljarna: ”Men det kan ju inte ni svara på”. Hela tanken med att köpa gård på landet var ju att leva på och av gården och inte ha en anställning och inte behöva pendla till ett jobb. Jag vaknade med oro och berättade för maken om min dröm och vi började diskutera hur vi skulle kunna leva av en gård med så lite mark. Vår tanke i ett tidigt skede var att ha en så stor gård att vi kunde ha tillräckligt många mjölkdjur för att starta ett gårdsmejeri men med så lite mark blir det inte många kilo ost på ett år – inget man kan försörja två personer på i alla fall. Ingen av oss kom på något vettigt annat än att en och annan gäst kunde vi ha i gästhuset men vi visste för lite om turismen i området för att veta om det kunde vara en bra idé eller inte.

Skulle vi behöva tacka nej till denna underbara plats? Det verkade nästan så. Vi kände i alla fall att vi behövde mer tid att ta reda på om det fanns möjlighet att köpa till eller arrendera mark i närheten eller ta reda på om turismen skulle kunna bära oss. Så jag ringde säljarna och undrade om vi kunde komma dagen innan kontraktsskrivningen med svepskälet att vi ville titta en gång till på gården och att vi hade lite frågor och funderingar. Vi kom överens om en tid och även mäklaren skulle möta upp på gården för att bistå med att svara på frågor. Vi åkte dit och satt på verandan och fikade och sa helt enkelt som det var till säljarna – ”Vi vet inte hur vi ska kunna leva av gården och undrar om vi kan få mer tid att ta reda på möjligheterna för en verksamhet här” och jag berättade om min dröm. Om säljarna blev irriterade så visade de i alla fall inget av det. De uttryckte till och med att de tyckte att vi var modiga som vågade be främmande människor om hjälp. Vår frågeställning mynnade ut i en diskussion där säljarna helt enkelt hjälpte oss att se platsens potential och möjligheterna till samarbete, turism och att de kanske kunde förmedla kontakter till personer som skulle kunna arrendera ut mark. Säljarna verkade mycket insatta, seriösa och välvilliga så vi bestämde oss för att fullfölja köpet och med glada miner och en trygg känsla skrev vi på köpekontraktet dagen efter precis som planerat. Sex veckor efter den första visningen stod vi på samma brotrappa med nycklarna till våra drömmars gård.

Vi hade en enorm tur att hitta säljare som kunde lotsa oss igenom den stora, svåra och delvis ångestskapande processen att köpa en gård. De gav oss till och med namnet till vår verksamhet ”Fru Gran” eftersom det var så de presenterade den mest ståtliga gran någon av oss någonsin har sett. Utan deras tålamod, guidning och egna erfarenheter av gårdsköp kanske vi inte hade varit ägare till en av världens underbaraste små gårdar med stor potential.

/Mona