En sorgens dag

Igår var det en sorgens dag här. I lördags upptäckte vi att en av våra två grisar, Lilleman, visade sjukdomstecken – svaga bakben. Den friska grisen, Manuel, stod som vanligt med stadiga ben när han åt men den sjuka stod med ansträngda, lätt böjda och lite darriga ben. Han åt dock med god aptit. På söndag morgon såg det ungefär likadant ut men på söndag eftermiddag så gick han mycket ostadigt och satte sig ofta ned på rumpan och verkade andas tungt. Däremot kunde han springa!? Huruvida han hade ont vet jag inte men Manuel var på honom och puttade som för att hjälpa honom upp (såg det ut som i alla fall).

På måndagen såg det likadant ut som på söndagseftermiddagen så jag ringde SVA (statens veterinärmedicinska anstalt) och fick prata med en veterinär som är specialist på grisar. Hon sa att utifrån symtomen kunde det vara ett av dessa tre: rödsjuka, selen+E-vitamin-brist eller osteokondros, den första smittsam, den andra näringsbrist och den tredje medfödd. De har haft tillgång till saltsten med selen tills alldeles nyligen då den helt plötsligt var borta men grisen som var sjuk hade jag sällan sett slicka på den.

Någon vecka innan allt detta hade vi hittat en köpare till en av grisarna och försökte även hitta en köpare till den andra men hade inte lyckats och tur var väl det. Enligt lagen får man inte ha en ensam gris och eftersom det skulle kunna vara en smittsam sjukdom och köparen inte hade möjlighet att hålla honom i karantän valde vi att ta bort båda även om den andra såg helt frisk och stark ut. Hade vi haft fler grisar hade vi kanske bara tagit bort den sjuka och avvaktat för att se om de andra skulle få symtom också eller inte.

Det kändes väldigt tråkigt men förstås nödvändigt att ta bort den sjuka grisen men ännu tråkigare att ta bort en (åtminstone till synes) frisk gris. Rekommendationen är att inte ta reda på kött från sjuka eller misstänkt sjuka djur, varken till människor eller som djurfoder, så jag vågade mig inte på att ta reda på köttet efter Manuel.

Svensk Lantbrukstjänst var väldigt snabba. Jag ringde igår på morgonen när de öppnade vid 7:30 och de var här vid 9:30, mycket bra service. Jag gav galtarna mat och sedan gick jag gråtande därifrån med händerna över öronen medans han från Sv. Lantbrukstjänst tog hand om resten. Det gick snabbt och det kändes bra att slippa se Lilleman så svag och kanske ha ont. Efteråt stod det två nästan fulla mathinkar kvar och så var det blod på marken. Jag täckte över blodet med halm så att förbipasserande inte skulle behöva se eftersom det var precis bredvid vägen.

Planen var förvisso att vi skulle bli grislösa eftersom de fullgjort sin bökningsuppgift hos oss men det nu blev vi grislösa av en väldigt sorglig (och dyr!) anledning. Vi kommer att sakna våra härliga killar som rymde otaliga gånger, dreglade när vi kom med maten, pratade med oss och som älskade att bli borstade med rotborste och att kela och bli kliade på magen. Jag hoppas att de har det bra i Linderödshimlen och att de nu springer glatt omkring på stadiga ben och bökar, betar friskt gräs och kanske hittar några snygga tjejer att roa sig med.

Please follow and like us:

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.