Att det inte alltid blir som man har tänkt sig är ju precis vad det förrförra inlägget handlar om och nu upprepar sig historien om än i helt annan tappning. Igår skulle vi släppa ut kultingarna i hagen. Vi trodde att vi hade stängslat enligt konstens alla regler (som vi läst oss till i en bok och på nätet) men icke. Inom ett par minuter hade de nyinköpta kultingarna brutit sig ut genom elstängslet och dragit iväg. Jag hann tänka att ”de där tre ser vi aldrig mer igen – 2000 kronor i sjön…”. Men tack och lov drog de inte iväg så långt faktiskt, bara 20-25 meter, till hagen bredvid.

Där i hagen kunde vi locka dem med lite mat. De började äta i godan ro och så lyckades maken överraska och fånga en av dem. Jag sprang iväg och hämtade ett rejält rep som vi satte precis bakom frambenen och skrikandes lyckades vi få med den ett par hundra meter och få in den i en av stallets boxar. Ja, det vill säga att grisen skrek, inte vi… Tack och lov följde de två andra med fram till stallet i alla fall. Men in ville de inte gå. Skulle vi kunna lura dem igen? De började böka i gräsmattan (som ju inte alls var tänkt att bli grismat) och så försökte vi närma oss. Vi kom ganska nära och maken kastade sig som en rutinerad fotbollsmålvakt men grisar är verkligen snabba så de pilade lätt iväg. Vi försökte flera gånger men jag tror att om grisar har humor så skrattade de åt oss inombords. Maken, som i vanliga fall verkligen är en fridens man, blev så arg att det osade om honom. Han tycker verkligen inte om grisar utan detta var ju min idé så det blev extra kämpigt för honom. Han förbannade deras framfart på gräsmattan och trodde att vi aldrig skulle få fatt i dem. Han såg framför sig hur de skulle böka upp hela grönsakslandet om vi inte fick in dem innan kvällen.

Jag kände mig inte lika uppgiven och frustrerad utan tänkte att det måste ju gå lättare om man är fler. Det finns ju väldigt snälla grannar som vi kan fråga. Sagt och gjort. En granne ringdes och dök upp efter ett tag med sin tonårige sonson. Med var sin bit uttjänt staket i handen lyckades vi fålla in dem i stallet och kunde stänga dörren. Sedan var det bara att få in dem i samma box som kompisen också. Vi lyckades stänga av ett prång efter ett annat så till slut hade de bara kompisens box att välja på. Puh!!!!

Där får de nu bo någon vecka medans vi fixar bättre stängsling i deras hage och så att vi lär känna varandra lite mer, inte minst att de lär känna att det är vi som kommer med godsakerna.

Hela förmiddagen gick åt till att jaga grisar! Sedan är det ju på sin plats att bjuda medhjälparna på något ätbart och lite samtal. Inte undra på att det tar lång tid att få gästhuset klart. Men snart ska väl även det vara klart. Om vi inte får fler oförutsedda händelser att ombesörja vill säga.